...om vi blev direkt klokare, men lite information fick vi ju i fredags...
Vi var ju på UL i Eksjö som planerat, när UL-läk börjar svamla om att den är lite liten och vill att vi ska göra ett CTG (för att kolla hjärtfrekvens). Under tiden vi gör CTG:n skulle han ev ringa och kolla med ngn hur vikten skulle beräknas för han var inte säker på detta... CTG såg bra ut och efter att ha tillbringat nästan 4 timmar på sjukhuset i Eksjö kommer UL-läk och säger att vi ska åka till Ryhov i Jkpg pga att bebis är liten. Sagt och gjort - ska dock påpeka att den information vi dittills fått är att bebisen är "lite liten"...
Väl på Ryhov får vi gå till förlossningen, de gör nytt CTG, kollar urinen och tar blodtrycket...sedan väntan...Prata med läkare lite snabbt...mer väntan...sen får vi komma upp till BB och blir tilldelade en säng i en 4-sal.
Efter en stund kommer läkaren för att vi ska göra UL. Vi hinner kanske hålla på 2 min innan han får ett larm och måste avbryta...Vi går tillbaka till rummet och bestämmer efter lite övervägande att J ska åka hem (för vi hade ju inte en aning om hur allvarligt läget var) för det har varit en lång dag och dessutom är det ju en bit hem...
Jag sitter på rummet en stund och får sedan besked om att läkaren vill fortsätta UL och denna gång hinner vi precis avsluta själva UL-undersökningen innan han får larm igen...tillbaka till rummet för min del..
Framåt 21-tiden kommer läkaren och hämtar mig med allvarlig min...vi går in på ett annat rum och här kommer chocken. Bebisens vikt är bara hälften av vad den borde vara. I vecka 27+5 som vi var i fredags borde bebis väga runt 1200 gram. Vår bebis vikt beräknas till 616 gram. Bara detta i sig är ju en stor grej att smälta, att man dessutom inte vet varför gör ju inte direkt oss lugnare. Han talar sedan om att det kan bero på att bebis har näringsbrist pga dålig moderkaka, eller att det kan vara ngn sjukdom, eller en kombination av de båda. Han rekommenderar FVP (fostervattensprov) för att kunna utesluta vissa sjukdomar som beror på kromosomavvikelser. Han pratar också om att man inte vet vad det är för "fel" och hur allvarligt det är, men att det såklart inte står rätt till pga storleken...han säger dock att han är hoppfull till att bebis åtminstone kommer överleva med tanke på livlighet i magen och bra hjärtljud, men man kan ju aldrig veta...Vi pratar vidare lite och jag är vid det här laget väldigt upprörd...
Går tillbaka till rummet, hämtar mobilen och ringer J...berättar vad som sagts och vi vet varken ut eller in...bestämmer att jag ska ringa mamma och sedan ringa tillbaka till J igen...
Pratar med mamma och då börjar allt så smått sjunka in och jag får panik! Känns som jag ska spy, svimma eller bara falla död ner just där och då...fick nog ngn form av panikångest och ville bara fly - fly långt bort från allt!!
Bestämmer mig för att prata med personalen innan jag ringer till J och går bort till deras rum. Tårarna sprutar när jag försöker förklara att jag skulle göra vad som helst för ett eget utrymme, där J kan komma och vara hos mig. Änglar som de är så fixar de naturligtvis detta utan minsta knorr..och jag ringer J och han ska komma tillbaka igen. Fortfarande ledsen, men iaf lite lugnare får jag flytta in mina grejer på ett nytt rum och väntar på J som är här vid midnatt. Vi pratar och gråter lite och försöker sedan sova. hur mkt sömn det nu blev...
Får prata med läkaren igen på lördagsmorgonen innan han går hem och sedan även med en barnläkare från neonatalen och nu är det bara att vänta, för imorgon är det dags för FVP och sedan mer väntan tills vi får svar på det. Första svaret kommer ungefär 2-3 dagar efter provet gjorts och det mer grundläggande får vi svar på inom ca 2 veckor. Sedan vet vi förhoppningsvis lite mer...
Dock jobbigt att vara på BB-avd där alla som fått sina fina små bebisar går omkring med dem i sina små lådor...man önskar ju mer än ngt annat att man själv ska få en liten tuss med och att den kommer bli så frisk som möjligt. Det vi iaf redan nu vet är att jag med största sannolikhet kommer bli förlöst med kejsarsnitt och att jag troligtvis inte kommer få gå tiden ut...Dock vill vi gärna att h*n stannar ett tag till för mognad och utveckling, men försämras läget så kan det bli aktuellt med förlossning redan nu...
Behöver jag ens påpeka att man är ett vrak just nu!!
Skicka oss gärna en liten tanke när ni har möjlighet!
Kram S
Så fruktansvärt det måste kännas, men det kommer nog gå bra. Ni är ju då på rätt ställe och det är ju tur att de upptäkte detta så de får ha koll på dig! Håller alla tummar och tår för er! Kramar från en fd spyis (hade hyperemesis förra grav..)
SvaraRadera