Söndag kväll började jag känna mig rejält spänd inför vad som komma skulle. Vi fick även byta till ett pyttelitet rum och det skulle duschas och var info till höger och vänster. Tilläggas ska kanske att vi inte hade mer än tre dygn på oss att förstå att detta faktiskt skulle ske – på riktigt!
Hur som helst låg vi större delen av söndagskvällen och slökollade på TV, eftersom vi ändå inte kunde sova. Måndag morgon kom fortare än väntat (inte som när man var liten och väntade på tomten kan jag säga...) och nu skulle det duschas igen, infarter skulle sättas på båda händerna (vilket såklart gick lite sådär för dem) och dropp skulle kopplas. Tabletter skulle jag också ta. Och så ytterligare lite info. Sedan packades alla grejer ihop (igen) och vi (egentligen jag, för J gick ju rent tekniskt) till förlossningen. Väl där fick vi ligga och stirra i taket en stund och J fick byta om till snygga sjukhusoutfiten. Sedan kom den underbara period när katetern skulle sättas och jag började smått undra om de var helt inkompetenta, men men, det gick ju till slut. Detta följdes av en stund till med stirrande i taket...
Till slut kommer de in och säger att det är dags för mig att åka in på operationssalen. Blir rullad till OP och tycker det hela känns ganska jobbigt vid det här laget, men tänker att det är bara att bita ihop och få det överstökat. Väl inne på OP kopplar de upp mig mot ungefär fem miljoner slangar, maskiner, övervakningar och allt vad det var. Större delen av all den personal som ska medverka kommer fram och presenterar sig. Uppskattningsvis var det 10-15 pers närvarande. Minns inte ett enda namn, förutom läkare D som är den läkare vi hade under hela tiden jag låg inlagd innan förlossningen. Så småningom kommer även narkosläkaren och ska sätta ryggbedövningen, vilket jag hade fasat för eftersom alla säger att det gör såååå ont. Jag fick lokalbedövning innan, så jag kan inte säga att det gjorde direkt ont, men det drog och spände litegrann. Fick ligga på vänstersida på OP-bordet när denna sattes (inte så skönt att ligga på sidan på ett stenhårt bord när man gått ner så mkt som jag gjort under graviditeten) och fick direktiv om att så fort den var satt måste jag lägga mig på rygg för sedan kommer jag bli förlamad från bröstet och ner...
Sagt och gjort. Bedövningen sattes, jag blev varm (ungefär som när man kissar på sig när man är liten, men utan det blöta) och jag häver mig runt på rygg. Känner sedan hur fötterna, benen och hela underkroppen relativt snabbt domnar bort. De kör med en isbit på magen på mig för att se till så att jag inte ska känna ngn smärta. När man gör kejsarsnitt med ryggbedövning känner man nämligen beröring, men ska inte känna smärta. Känner man inte kylan från isbiten ska det inte heller göra ont när de cuttar upp hela magen. Så narkorläkaren kommer fram till att jag är ”lagom avdomnad” och läkare D beordrar sitt team att skida till verket. Ska nu tilläggas att det är en mycket märklig känsla när man känner att de trycker med ngt (i detta fall en skalpell) men att det inte gör ont. Jag mår lite illa, men har ett bra blodtryck och allt känns rätt ok. Detta vänder dock väldigt snabbt när jag känner hur de börjar ”dra isär” magen för att kunna plocka ut bebisen. Jag börjar må skit och tok-kräks (är dock fastande så det kommer inte så mkt) och läkare D frågar bestämt narkosläkaren om det inte finns ngt de kan göra för att jag ska sluta kräkas (det är inte helt optimalt att försöka få ut en liten bebis ur magen på en person som kräks för fullt och således spänner magen hela tiden). Tyvärr finns det inget att göra och de får så glatt finna sig i detta, så även jag. Helt plötsligt känner jag att illamåendet lugnar sig en aning och läkare D kikar fram över skynket och gratulerar mig till att ha blivit mamma. Jag fattar ingenting (rätt lullig efter kräkandet) och helt plötsligt hör jag hur ngn säger till J att de går iväg med bebisen (hon skulle ju till akutrummet på neo och det visste vi ju).
Jag börjar sakta men säkert återhämta mig och helt plötsligt haglar det gratulationer från olika personer i rummet. J kommer tillbaka och säger att allt verkar ok med bebisen och jag lyckas slappna av lite. Jag får frågan om vi har bestämt namn, och försöker redogöra för att hon ska heta Lovisa och att det betyder kämpe. Nu har de nästan sytt klart min mage och jag är så glad att det är över. Läkare D kommer tillbaka igen för att gratulera ytterligare en gång och säger att det är en väldigt fin liten tjej vi fått. Liten, men väldigt väldigt fin (och sedermera kan jag inte annat än att hålla med).
Jag rullas tillbaka till rummet på förlossningen och börjar bli otålig. Jag vill med se henne – NU!!!
J går och pratar med dem på neo och får löfte om att det är ok att rulla in mig i sängen så jag får kika på henne. Så in på neo rullas jag och jag får se henne. Jag blir alldeles stum – så LITEN...och så helt underbart jättefin! Jag blir väldigt rörd och vågar knappt ens peta på henne. Hon ligger där i sin kuvös, med alla slangar och CPAP:en som täcker nästan hela ansiktet känns det som...Jag förstår inte riktigt vad det egentligen är som hänt de senaste timmarna...
Nu börjar jag få rätt rejält ont, eftersom ryggbedövningen börjar klinga av och när jag är tillbaka på förlossningen får jag morfin. Tycker detta är super, för jag blir jättelullig (hög som ett hus) och sover jättebra på det. Dock har jag rätt mkt ont och de pumpar mig full med morfin direkt i blodet, vilket gör att jag till slut är helt utslagen. Klarar inte ens av att sätta mig upp, för jag är så yr. Problemet är bara att jag fortfarande har ont, så de fortsätter ge mig morfin, dock efterhand inte full dos. Men så fort de ger mig morfin slocknar jag. Jag kan inte hålla mig vaken hur jag än försöker och ungefär här bestämmer jag mig för att härda ut smärtan, för jag vill faktiskt kunna åka in kika på min dotter. Så efter några timmar lyckas jag faktiskt få dem att plocka katetern (som nu egentligen suttit för länge) och jag lyckas ta mig till toa (med gåstol och två personal). Ber dem sedan hämta en rullstol, för nu finns det bara en sak. Jag ska se min bebis.
J rullar in mig på neo och jag får titta på Lovisa. Fortfarande hög och fruktansvärt trött, med veckor av spänning som börjar släppa när vi inser att hon faktiskt mår rätt bra börjar jag gråta – ordentligt!
Jag sitter där och snyftar och är överlycklig samtidigt som jag inte riktigt kan fatta. Jag har ju bara vaga minnen från förlossningen och kan inte förstå att det lilla söta knyttet som ligger framför mig är den lilla person som bott i min mage senaste halvåret.
Orkar inte vara hos Lovisa så länge, för jag mår så sinnessjukt illa, så J rullar tillbaka mig till rummet på förlossningen. Jag har smsat och pratat med en hel del personer under eftermiddagen. Har gjort inlägg på Facebook, men har i princip inget minne alls av detta. Tänker inte bara tacka ja till morfin i fortsättningen kan jag ju meddela.
På tisdagen har jag ont, men det går att härda ut hjälpligt på grundmedicineringen. Jag börjar ägna all den tid jag orkar åt att vara inne hos Lovisa, men är fortfarande trött, illamående och väldigt ”darrig”. Mamma kommer och lämnar lite saker på em och J får första chansen att sitta med L på bröstet. Jag blir lite rörd och gråter en skvätt när jag ser dem!
På ondagen blir det min tur och jag bara njuter – oj, som jag njuter! Sedan dess har det blivit några pass :)
Från börjar hade L en hel del ”hjälp” för de visste inte hur bra hon skulle klara sig på egen hand. Men dagarna gick och de plockade bort dropp, katetrar, CPAP (det var stort, för nu kunde man ju se hennes fina ansikte) och så vidare. Nu i skrivande stund har hon endast matsond och värme till hjälp. Hon övervakas ju även med EKG och syresättning, men hon fixar ändå allt på egen hand. Hon är verkligen helt otrolig och det säger läkarna också. Hon har liksom överträffat sig själv och allas förväntningar – Vårt underbara älskade lilla hjärtegryn!
Bilder från äventyret blir i nästa inlägg skulle jag tro...
Kram S
