Då var det dags igen...

På denna typ av institution har vi befunnit oss några dagar nu. Först natten mellan fre-lör eftersom lilla tjejen blev blek och lite blåmarmorerad. Verkade allmänt hängig och gnällig. Väl på barnakuten på Ryhov konstateras det att han har lågt blodvärde, samt att hon har ett ljumskbråck. Bråcket lyckas de klämma in igen och vi får information om att operation kommer bli nödvändig, men att de vill vänta tills hon är större, eftersom hon ändå inte verkar påverkad av det. Så vi åker hem och jag stupar i säng efter att ha varit vaken i närmare 27 timmar...

På lördagen var hon trött och sliten, men vi antog att det berodde på den kämpiga natt hon haft...

På söndagen börjar lilla L kräkas och plötsligt börjar hon även skela, fortfarande blek, hängig och gnällig. Vi får åka in igen. Väl på barnakuten konstateras det (efter många timmar) att bråcket blivit större och att en äggstock krupit ut i bukhinnefickan (som bråcket innebär)...De ger henne alvedon för att kunna trycka tillbaka bråcket, men hon skriker så hon slutar andas. Det beslutas att de ska ge henne lugnande och smärtstillande och sedan göra ett nytt försök. Lyckas det inte blir det en akut operation...men inte i Jkpg, utan i Gbg.

När lilla stumpan sover i godan ro lyckas vår barnläkare på neo klämma in bråcket igen, men man inser att detta måste åtgärdas inom kort och kopplar in kirurgen i Gbg. Får stanna på Ryhov tills vi ska till Gbg.

På måndag förmiddag får vi infon om att op blir imorgon tisdag och att vi ska till Gbg samma eftermiddag.

Så i måndags åkte jag och L ambulans till Gbg och J kom efter i bilen...Destinationen var:

Drottning Silvias barnsjukhus - Sveriges största barnsjukhus...

Där fick vi "installera" oss och lilla L fick ligga i en stor säng med galler på. Natten inför op fick jag sova med L på sjukhuset, men J fick inte plats, så han fick vara på hotell några km bort.
På operationsdagen skulle det tvättas, vilket det även gjorts på kvällen, och de satte dropp på lilla tjejen. Det värsta var dock att hon skulle vara fastande inför op och det är ju inte så lätt för en 2,5 månaders bebis att förstå varför man inte får mat. Så det var en del skrik och kink.

Vid 12-tiden var det dags för vår lilla lilla Lovisa att förberedas för op och vi fick lämna henne i en "sluss". Fy, vad jobbigt det var. Jag började gråta som bara den! Det kändes så hemskt att lämna detta lilla pyre till en massa okända personer i operationskläder...men men..vad hade vi för val?!!

13.42 ringer de och säger att vi är välkomna till uppvaket och när vi kommer dit ligger där en liten tjej och sover och ser rätt fridfull ut. Vi kan andas ut lite grann när hon äntligen börjar vakna ur narkosen coh det är så skönt att se henne röra sig och öppna ögonen igen. Snart kommer även första skriket efter mat, hest som bara den efter att ha varit intuberad. Efter ett tag fr vi komma ner på avd 327 igen och vår lilla tjej är påtagligt påverkad, men försöker äta lite när hon inte sover.

Även onsdagen är det en trött tjej som inte har så lätt att få i sig maten, men hon kämpar på. När vi precis ska åka hem blir hon dock superblek och vi får vänta ett par timmar till för att de vill hålla koll på henne så det inte är ngn infektion på g. Verkar dock ok, så vi får klartecken att åka hem och vi är jätteglada. Bilresan blir dock ingen hit. Hon vill stanna och äta, men spyr på sig, mig och så småningom sin far. Hon bajsar och får panik av att ligga på skötbordet och vill tröstäta lite och spyr lite igen. Sedan när vi börjar närma oss Jkpg börjar hon antagligen få ont för hon är otröstlig, så vi får stanna och ge henne panodil. Misstänker att hon snart vill äta igen, så det är bara att tuffa vidare och hoppas på att vi hinner hem innan hungern är för stor, och vi hinner hem! Väl hemma är mamma/mormor och pappa/morfar och möter oss. De passar på att gosa med L en stund som nu är klarvaken och jätteglad!

Natten var sedan lugn och hon har börjat äta mer. Dagen har dock varierat mellan gnäll och hunger och sömn. Hoppas det är sviterna efter narkos och op, så att hon inte håller på att bli sjuk eller ngt. Håller tummarna för att vi ska få lite lugn och ro snart, för mitt stackars psyke börjar tycka att det varit lite mkt om jag ska vara ärlig!

MEN...vi är iaf hemma nu och det är skönt (även om jag oroar mig och är livrädd för att det "ska bli ngt" när vi är hemma och framförallt när jag är själv med henne).

Lilla stumpan!!!

Kram S